Standard de l' Race
Färgen är alltid skimmel. De är bruna eller fuxar vid födseln, vilket ljusnar med åldern och de kan bli flugskimlar.
Huvudet är väl ansatt och fyrkantigt. Ganascherna är markerade, nosryggen rak och mulen ofta liten. Öronen är korta,
sitter långt isär och har bred bas. Ögonen är framträdande, men ej utstickande. De har mycket man och den är ofta delad.
Bringan är djup. Bogen är kraftig och musklad, bra vinklad. Halsen, av genomsnittlig längd, är harmonisk och har en
bra övergång till nacken. Den är bra ansatt. Manken är markerad, men ej för hög. Extremiteterna är bra proportionerade,
starka och av bra natur. Carpus, has och andra leder är kraftiga och benen är bra inskenade. Hovarna är mycket säkra,
pålitliga och bärytan är välutvecklad. Ryggen, av genomsnittlig längd, är välmusklad. Länden är ganska kort, rak och bred.
Korset är fylligt och sluttande. Låren är välmusklade och bra ledade. Svansfästet är lågt och hårmängden riklig.
Den godkända höjden är 135-150 cm och de väger som vuxna mellan 300 och 400 kg.
Hästarna är väldigt härdiga och klarar av det mycket torra och kalla vädret på vintern, då den
torra, saltiga Mistralvinden sveper över landskapet. Samtidigt som de på sommaren får stå ut med
stekande hetta. De har under århundradena anpassat sig till dessa hårda förhållanden och äter
sådant som andra djur och hästar ratar. De kan under dessa förhållanden också förflytta sig långt.
På grund av att de lever i detta extrema klimat är de inte färdigvuxna förrän vid 5-7 års ålder.
Temperamentet är ofta mycket bra. De är lugna och nyfikna. I vila sparar de energi, men vid arbete
ger de sitt bästa.
I Camargue används de som partners vid arbetet med tjurarna och får då som vuxna jobba hårt flera
timmar per dag. I resten av Frankrike och Europa används de till dressyr, körning, hoppning etc.
Camarguehästens historia sträcker sig långt tillbaka i tiden.
Vid Solutré fanns under istiden för 15,000 år sedan en massgrav för hästar.
Människorna jagade vildhästflockarna ut över en klippkant och tog sedan tillvara på de
hästar som störtat ner och dött. Man har nu gjort utgrävningar på denna plats och hittat
två typer av hästar. Urponnyn som man utefter deras exteriör tror var snabba i reaktionerna,
hade stor uthållighet, utpräglad flockkänsla, kompakt kroppsbyggnad, dubbelskiktad vinterpäls
och hög motståndskraft mot kyla. Den andra typen var tundraponnyn som fruktlöst gick i
vatten- och sumpmark, gick säkert med sina breda hovar och sjönk inte ner i gyttjan, hade
kraftig benbyggnad och kunde ha näsborrarna under vattenytan.
Dessa hästar är Camarguehästens förfäder. De är även andra hästars förfäder, men
Camarguehästen liknar dem fortfarande eftersom Camarguehästen levt under så naturliga
förhållanden som är möjliga i dagens samhälle.
När människan började lägga sig i aveln började utseendet på hästarna bli viktigt.
Man korsade t.ex. in Berber och Andalusier för att få en ramskopf-form på huvudet, en metallisk
glans på pälsen, dominanta skimmelanlag och dressyranlag.
De tidigaste skrifterna om Camarguehästen stammar från romarnas tid då de bebodde
Provence med omnejd. Caesar blev så begeistrad av hästarna från deltat att han lät uppföra
stuterier i Arles och Rhodansia. År 339 fick hästhandlaren Bassus en "beställning" från prefekten
i Rom om att han ville köpa hästar från deltat till sin son.
När morerna ca år 730 stötte fram på sitt segertåg genom Iberien upp till
Sydfrankrike ska deras Berberhingstar ha lämnat avtryck i Camarguehästen. På elvahundratalet
avslöjar ett kontrakt mellan invånarna i Arles och greven av Provence ett köp på
trehundra hästar. När påven på trettonhundratalet residerade i Avignon ville man
ha vita hästar pga deras "oskuldsfulla" färg. Man avlade fram albinos, som inte har
något pigment i huden. Dessa hästar hade dock sämre överlevnad i det vilda och försvann
ganska snabbt.
Ludwig XV grundade 1755 ett stuteri i deltat, där man avlade på Camargueston och
hingstar av andra raser. Målet var att få fram hästar av översnittlig skönhet och kvalitet
som skulle användas vid hovstallet. Napoleon använde även dessa hästar och beslagtog också
ett stort antal Camarguehästar att använda i sina arméer. Ända fram till första världskriget
existerade stuterier där man korsade Camargueston med hingstar av andra raser för att få
fram bra hästar till krigen. Man använde alltifrån araber till kallblod. 1928 blev alla
statliga stuterier utlösta och uppfödarna i Camargue lämnades åt sitt eget
öde.
När hästarna ännu en gång fick gå vilda på sumpmarkerna vann de ursprungliga
kännetecknen över nyvunna, mycket tack vare att inblandningen av andra raser slutade.
Uppfödarna av Camarguehästar hamnade i strid med myndigheterna då dessa inte ville
godkänna hästen som en egen ras eftersom de ville kunna använda stona i korsningsaveln.
Marquis Baroncelli-Falcon är den som fört kampen mot myndigheterna hårdast och har en
idolstatus bland gardians i Camargue. Först flera årtionden efter hans död blev till
slut Camarguehästen erkänd som en egen ras.
1976 öppnades stamboken och renrasiga ston och avkommor registrerades. Den första
hingstpremieringen utfördes 1978. 1990 stängdes stamboken, alltså måste alla hästar som
numera registreras vara efter renrasiga (Camargue) föräldrar.
För att kallas en renrasig Camarguehäst måste de födas utomhus och det får
inte gå fler än 1 hästar över 18 månader/2 hektar. Flocken består oftast av en hingst,
hans ston och avkommor. En 'manade' måste innehålla minst 4 avelsston som går ute
året runt och uppfödaren måste äga eller arrendera minst 20 hektar. 2001 fanns det
178 uppfödare av Camarguehästar i Frankrike. Camarguehästar som benämns "Sous Berceau" (inom vaggan)
föds inom ett område begränsat av Montpellier i väster, Tarascon i norr och Fos Sur
Mer i öst. Hästar födda utanför detta område kallas "Hors Berceau" (utanför vaggan).
Man samlar in fölen när de är ett år och brännmärker dem för att veta vilken
flock ('manade') de tillhör. Stona får oftast gå kvar i det vilda hela livet och
bara ägna sig åt uppfödning. Hingstar kan prövas för att bli godkända för avel
tidigast vid tre års ålder. De måste då visas under sadel. Vissa hästar behålls
som hingstar och prövas senare i livet. Valackerna används till ridning, ofta i
turridningsfirmor som finns i hela området. Eftersom de lever i ett halvvilt tillstånd
har det bedrivits mycket forskning i området och detta har bidragit till stor förståelse
för hästars beteenden.
Man brännmärker dem på den vänstra rumpan med ett märke som är speciellt
för gården de är födda vid. Man märker dem även med en bokstav och nummer, hingstarna
på halsen och stona på högra rumpan. Bokstaven står för året de är födda (2000=M, 2001=N etc.)
och siffran för vilken i ordningen av födda det året (på gården) hästen är (från 1 och uppåt).
Med hjälp av dessa märkningar kan man sedan identifiera hästen.
Lista på de olika brännmärkena
(pdf-fil från parken Camargues hemsida)
