l'Equitation Camargue

Camarguisk ridkonst är en av de äldsta och är ett kulturellt arv som utvecklats under många årdhundranden av ryttare, i vars liv hästen har varit en betydande kompanjon. Man hittar spår av ridkonsten ända tillbaka till 1200 talet i dokument i Arles (en stad i Camargue).

Hästarna började ridas dels för att användas i krig, dels för att jaga. I båda fallen hade ryttaren behov av stor frihet i rörelser och ena handen fri. Även nu, sekler senare så är det fortfarande samma behov som styr ridningen i Camargue när man arbetar på gårdarna.

Den camarguiska gårdens ryttare kallas för en Gardian, ett provencalskt ord som betyder "beriden herde". På gårdarna används nämligen hästen till att rida ut i de stora markerna för att vakta och skilja ut tjurar ur flockarna. De används även i tillsynen av de djur man har på gården, både hästar och boskap, då man kommer mycket närmare djuren när man sitter till häst.

Som Gardian måste man ha en säker sits, att ramla av är otänkbart. Hästarna måste lyssna på ryttaren, men även ta egna initiativ i närkontakten med tjurarna. Det är ingen stilridning utan en praktisk ridning som funkar ute på fältet där det gäller att vara vändbar, snabb och att kunna stanna på sekunden. Gardians lever ihop med sin häst och det är deras arbetskamrat som de står mycket nära, de är beroende av varandra för sin överlevnad.

Arbetet kan innebära hela dagar i sadeln och snabba växlingar i tempo och vändningar. Därför har man en sadel som är utformad att ge mycket stöd åt ryttaren, och där man kan sitta djupt och centrerat över hästen utan att tappa balansen och störa hästen i sitt arbete. Camargue-sadeln är mycket lik den sadel som användes under 1200-talets krig och senare tornerspel, då samma krav på stöd åt ryttaren och hållbarhet i läder och konstruktion ställdes. Den nutida Camargue-sadeln låser dock inte fast ryttaren lika mycket som dåtidens stridssadel.

Sadeln är uppbyggd med ett framvalv och ett bakvalv gjort i trälaminat. Dessa delar är förbundna med ett metall-stag på vardera sida. Metall-stagen är till för att ge stabilitet, men också för att fördela ut tyngden över bossorna. Man använder sedan ett schabrak i ylle under sadeln, då bossorna ofta är gjorda i ylle eller lin och därför behöver skyddas mot smuts och hår.

PNRC har gett ut ett häfte om den Camarguiska sadeln, här finns ett utdrag av den att läsa i pdf-format.

Tränset är i mjukt läder och består av nackrem (testiero), pannrem (frountau), rem under halsen (sousgorjo) och nosgrimma (muserolo) då man rider på stångbett. I början av utbildningen av hästen används en kapson gjord av en cykelkedja. Fördelen är att den är rörlig mot nosryggen och passar därför mycket bra, men den är också mycket skarp. I äldre dagar, och hos vissa uppfödare idag, var kapsonen ej täckt med läder och den kan till och med ha taggar mot nosryggen. Dessa är dock på väg bort och istället används kapsoner klädda med läder för att vara mildare mot hästen. När man kommit en bit i utbildningen av hästen kombinerar man kapsonen med ett stångbett. I utbildningen fokuseras på att få en lydig och vändbar häst som kan klara av snabba tempoväxlingar. Däremot fokuseras det ej lika mycket på lösgjordhet. På vissa hästar används vid arbete och tävling även en fast martingal.